Platsnamnen hjälper oss att orientera i våra omgivningar
De berättar en del av vår historia genom att till exempel skildra vad som har hänt på en plats. Namn på platser handlar även om identitet. Några platser är kända för nästan alla människor, som de högsta fjällen i Norge och Sverige: Galdhöpiggen och Giebmegáisi – Kebnekaise. Andra ortnamn är lokala, eller till och med enbart kända inom familjen, som små tjärnar, bäckar och myrar.
I många sydsamiska områden hittar vi numera samiska namn på kartan. De är ofta beskrivningar av landskapet, kanske är ”platsord” ett bättre ord än ”platsnamn” eller ”ortnamn”. Det kan vara väldigt värdefullt att känna till betydelsen av de gamla samiska namnen på kartan. De kan berätta mycket om landskapet som möter dig. Guevtele betecknar en trädlös högfjällsvidd. Sjaare betyder att området är fullt med sten. Namnet Sjaareguevtele ger dig en bra beskrivning av hur landet är beskaffat.
Landet speglar våra erfarenheter
Platsers namn är också kulturminnen och bekräftelse av identitet. De berättar om samiska förfäder som har levt i och använt området, om händelser, bosättningar och arbetsliv. Nïejtesååle påminner till exempel om att en flicka, nïejte, föddes på ön, sååle, och knyter speciella familjer till platsen. Buhtjemejaevrie berättar att det en gång försiggick renmjölkning, buhtjeme, vid vattnet, jaevrie. Någon kan också berätta vem som mjölkade sina renar där. På så sätt ger platsnamn identitet till land och människor.
Samiska, norska och svenska har inte varit jämställda språk. Norska och svenska har under ganska lång tid haft övertag antingen genom antal språkbrukare, makt i samhället eller genom monopol långt fram i tid på egna skriftspråk. På senare tid har det inte varit vanligt att norrmän och svenskar har talat sydsamiska. I blandade språkområden kan svenska och norska ortsnamn ha blivit dominerande. Därför är samiska namn mindre kända och ofta bortglömda. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bedrevs en intensiv förnorskningspolitik i Norge. En del av denna politik var att myndigheterna inte ville ha samiska namn på kartorna. Så långt det var möjligt översattes samiska namn till norska eller förnorskades. Efter andra världskriget upphörde myndigheterna med detta förfarande och överförde gradvis de samiska namnen till kartan så gott de kunde, men en stor skada var redan skedd.