Fångstgrop, gedtiegropte, sarvenkråave, sarvon gråvoh, vîïjremenkrogke, vïjremesvaalke, vupme

En fångstgrop är en grävd grop för fångst av vilda djur, vanligen för älg eller vildren. Det är den vanligaste typen av fornlämningar i Skandinaviens inland.

I Jämtland finns den största koncentrationen av fångstgropar, ca 14 500 registrerade. De har använts från stenåldern fram till andra hälften av 1800-talet då de förbjöds enligt lag.  Fångstgropar förekommer både som enstaka anläggningar och organiserade i långa rader, sk fångstgropssystem. Ibland kan ett system bestå av över 100 gropar och sträcka sig över flera kilometrar. Placeringen av groparna gjordes i mindre eller större pass eller i områden där djuren passerade regelbundet.

Fångstgroparna har främst använts för fångst av älg och vildren. Sydsamiskan har många ord för fångstgrop, några av orden preciserar vilket djur det är som ska fångas i dem, exempelvis sarvenkråave och sarvon gråvoh som båda betyder älggrop. Varg har fångats i en egen typ av grop. I undantagsfall har liknande gropar använts även för räv och björn.

I skogslandet fanns oftast ett gärde som styrde bytesdjuren mot öppningen över gropen. Groparna var grävda 1,5 – 2,5 meter djupt och ofta försedda med en rektangulär låda i botten som försvårade för bytesdjuret att hoppa ur. De sluttande kanterna var klädda med kluvet rundvirke för att ytterligare försvåra att djuret tog sig upp. Själva gropen kamouflerades med ris och kvistar för att dölja den.

En hel del fångstgropar finns anlagda i klapperstensfält, särskilt till fjälls. Gropen har då vanligen varit fint kallmurad upp till marknivå. Än idag händer det att djur ramlar ner i sådana gropar och blir kvar. I fjällområdena ovan trädgränsen sattes ofta stenar uppstaplade på varandra för att skrämma och styra djuren mot groparna. I en del fångstgropar har man hittat rester av spjutspetsar, men i de flesta gropar verkar djuren ha fångats levande och blivit kvar fram till att jägarna kommit vittjat dem.