Grav, gaelmie

Samiska gravar och gravplatser kan se ut på flera olika sätt. Det finns knappast ett enhetligt begravningssätt för någon tid, det har i alla fall inte gått att urskilja arkeologiskt ännu.  

Typiskt för de sydsamiska gravarna är att den döde många gånger blivit insvept i näver, är begravd med sina personliga tillhörigheter samt någon gravgåva. Ibland ligger den döde i sin pulka, gierehtse. De allra flesta som dött under förhistorien finner vi inga spår av alls.  

Under 200 – talet före vår tideräkning anlades ett gravfält vid Krankmårtenshögen. Det innehåller samiska drag i begravningsskicket genom att man lagt ren- och älghorn uppe på gravarna. Horn är i samisk symbolik en förbindelse mellan livet, döden och återfödelse. Gravfältet på Krankmårtenshögen var i bruk under ca 400 år, fram till 200-talet.  

Troligen har de flesta som dött svepts in i ett skinn eller i näver, kanske har de sedan lagts upp på en ställning ovan mark skyddade av hornkronor som hjälper den döde att komma vidare. Det har varit ett vanligt begravningssätt i andra arktiska- och subarktiska områden. Ibland har den döde fått sitt sista vilorum i sin derhviegåetie, torvkåta, varpå platsen övergivits. Det uppger en del skriftliga uppgifter från präster från slutet av 1600 – talet samt andra senare källor.

Det vanliga är att gravarna som påträffats är anlagda under olika typer av klippöverhäng, lihpiegaelmie, under uppställda hällar, i hällmarker och i klapperstensfält. Gravar i hög eller rösen liknande de i samtida bondebygder förekommer också.

Ett annat samiskt gravfält är de tidig medeltida gravarna på Vivallen från 1100-talet. Det är hittills det enda kända i sitt slag. Här är de döda nergrävda i marken med sina tillhörigheter och man har hittat spår efter att de varit insvepta i näver. Gravfältet verkar ha bestått av ett 20-tal gravar och använts under ca 100 år. De allra flesta avlidna verkar dock ha fått en typ av grav som inte lämnat tydliga spår efter sig. Kanske har gravfält av det som påträffats på Vivallen varit vanligare än vi vet om. Platser som Vivallen hittas bara av tillfälligheter då de inte syns några spår ovan mark.