Renarna äter upp sig inför brunst och vinter
Renskötselåret följer renens årstidsanpassning och vandringar. Från sommarens marker drar sig renen neråt skogslandet där den håller till under vintermånaderna.
Under tjaktjegiesie, sensommaren, brukar man säga att renarna springer efter svamp. De sprider sig och går i mindre flockar. Det kan göra det svårt att samla hjorden. När det ännu är barmark och finns gröna växter äter renen upp sig och finner också mat på myrarna. På hösten, tjaktje, i september startar brunsten och renen parar sig. Skïerede är sydsamiska och används om september månad, men betyder också parningstid eller brunst. Vid den här perioden är renen som störst och tyngst. Sarvarna har stora revir och ska nu kämpa för att få para sig med vajorna. För renägaren är hösten en tid för att samla renflocken till slakt.
Renarna skiljs familjevis inför flytt till vinterbetesmarkerna
Framåt senhösten samlas renarna ihop till skiljning för att separeras familjevis inför flytten till vinterbetesmarkerna i skogslandet. Under tjaktjedaelvie, senhösten, betar renen gärna på myrarna. Även om marken är frusen kan det finnas gröna delar av starr kvar. Renen går också över till att beta lav när gräset vissnar. Det är nu som många renägare börjar flytta renhjorden till vinterbetesmarkerna. Det är också en tid för renskiljningar då renar från olika områden och familjer skiljs från varandra inför flytten till olika vinterbetesområden.
Daelvie, vintern, är en kritisk period
Under daelvie, avgör ofta snöförhållandena om renen klarar av att få mat. Renen är en god grävare i snön med sina klövar, men blir det ett för hårt islager i snön blir renlav, ljung och ris svår att komma åt. Vajorna som har kvar sina revir, kan jaga bort de starkare sarvarna från sina betesgropar och på så sätt få hjälp att komma åt maten. När dagarna blir längre och ljusare under gïjredaelvie, vårvintern, , samlas renhjorden på vinterlandet för att påbörja vandringen tillbaka till kalvningslandet.