Järnframställningsplats – där råjärnet bearbetas till smidbart järn

Konsten att framställa järn har funnits i över 2 500 år i Skandinavien. Tidigare kom det sällan fram i rådande forskningsparadigm att kunskapen om järn- och metallhantering även är gammal i de samiska kärnområdena och i utmarksområden i södra Norge.

En järnframställningsplats är där man framställt råjärn av antingen myr- eller sjömalm i en uppbyggd blästerugn. Råjärnet bearbetas vidare för att kunna bli smidbart järn. En första bearbetning av råjärner, eller järnluppen som den också kallas, görs i omedelbart när järnet är varmt och tas ut från ugnen. Kring järnframställningsplatser förekommer därför nästan alltid större eller mindre mängder järnslagg.  

Järnet breder ut sig och sten- och keramikföremål försvinner

Vid byggandet av Haparandabanan och undersökningarna i Vivungi och på Järnbacken i Norrbotten framkom det klart att järn och stål även producerats utanför områden med agrar bebyggelse i både kust och inland. Järnframställning har dessförinnan kopplats till den agrara befolkningen och dess utbredning av de flesta forskare.  Typen på ugnarna som järnet produceras i har klara paralleller med de ugnar som påträffas från samma tid i Finland och i Karelen. Kunskapen att framställa järn når hit via två vägar, en sydlig och en östlig.På 400-talet tar järnframställningen fart inom dagens Jämtland och Trøndelag och bruket av föremål tillverkade i sten och kärl av keramik försvinner. Det antyder att från och med nu produceras så stora mängder järn att det blir allmän egendom inom alla bruksområden.  

Järnproduktion inom det sydsamiska området

Produktionen sker i dagens sydsamiska områden men avsättningsmarknaden tycks vara större delen av Nordkalotten samt områden söder om Tröndelag och Jämtland. Det indikerar några saker. Samerna var helt säkert konsumenter av det järn som producerades, de hade troligen en roll i järnets distribution till olika områden samt var de var troligen också producenter till en del av järnet.  Den så kallade lågtekniska järnframställning överges nästan helt under medeltiden till förmån för de så kallade masugnarna, som kunde producera större kvantiteter högkvalitativt järn.